SERIÖST ÄR VÄRDELÖST Jag gick på teaterna och såg en pjäs Värdelös pjäs I pjäsen var det massa skådisar Värdelösa Dom trodde dom var viktiga Men det var dom inte Dom var bara töntiga Sämst i världen Seriöst är värdelöst Seriöst är värdelöst Seriöst är värdelöst Seriöst är värdelöst Jag gick på en utställning och såg en tavla Ful som fan Där stod två snubbar och prata Om den fula tavlan Dom tyckte den var intressant Spännande linjer Men då fick dom stryk av mig Ha ha ha ha [refr.] En kille med brillor sa till mig All konst är reklam för borgerligheten Jag sa: visserligen har du rätt Men jag undrar Vilken fin skola har du gått i För att lära dig så fina citat Sen slog jag ihjäl han Han va värdelös [refr.] --------------------------- DOKTOR KOSMOS - en pajsare utan husdjur Doktor Kosmos har med sina utgåvor - tre fullängds CD-skivor på skivbolaget North Of No South och två kassetter - profilerat sig som Sveriges okrönte konung i kategorin oseriös pop. Tillsammans med sin Starlightorkester spelar han en rätt så trallflummig och konstig pop - det är inte mycket som rimmar, det är ofta billiga åttiotalssynthar med i spelet, och vid första lyssningen kan det tyckas mera kul än bra. Men så plötsligt finner man en gnista i musiken - den gnista som bara finns i musik som görs med kärlek och engagemang. Man upptäcker att texterna är, trots sin utformning, skarpa och träffsäkra - på sitt sätt. Enklast kan man kort och gott säga att Doktor Kosmos gör en popigare variant av Kjell Höglunds stuk. Doktor Kosmos är ständigt aktuell, med många bollar i luften. Bland annat gästspelar han ofta i stjärnskottet Komeda, en av Beck's favoritorkestrar (så till den vida grad att de bjöds in som förband till en av hans turnéer). För ett tag sen blev han erbjuden att få göra en timmes radio i P3, vilket resulterade i ett av de mest bizarraste radioprogram som sänts i svensk radio någonsin. I framtiden finns det lösa planer på att arrangera en Sverigeturnerande teateruppsättning av rockoperan om Stjärn-Jerry, efter skivan med samma namn. Men det största projektet just nu är dock USA- och Japanlanseringen av hans andra skiva, den engelskspråkiga Cocktail, som skall släppas i en speciell version i dessa länder. I samband med detta skall Doktor Kosmos, tillsammans med delar av Starlightorkestern, göra en USA-turné på en vecka och besöka Los Angeles, New York, Chicago och Minneapolis. Doktor Kosmos är dessutom aktuell inom technoscenen då han i ett samarbete med Friend, en av Sveriges absolut säkraste ihopknåpare av trummor och bas, gett ut en EP på det lovordade technoskivbolaget Dot - ett alster som med varma ordalag blev utsedd till "veckans tolva" i P3:s Musikjournalen Dans. Det är en solig torsdagseftermiddag som jag knackar på hos Doktor Kosmos, för att få en exklusiv intervju för Cp Hemma. Det kom att bli ett mycket intressant samtal, där den mycket kloke doktorn likt en svensk gummiversion av Henry Rollins (det där var menat som en komplimang) ger långa och, oftast, träffsäkra svar på frågorna. CP> Hur kom du på ditt alias? DK> Jag har ingen aning, jag kommer inte ihåg det. Det var väl bara.. Det var mycket O:n, det lät bra - Doktor Kosmos.. Och sedan så spelade vi mycket rymdlåtar. Förut, det har väl blivit mindre och mindre av den varan. Så att vi hette Doktor Kosmos och Starlightorkestern. Nä, jag vet inte varför förresten. CP> Finns det någon speciell anledning till att det blev så mycket sånger om rymden? DK> Naaaej.. Jag vet inte varför det blev det faktiskt. Det var.. Jag bara började med det, sedan visade det sig att det var en bra form att göra låtar i, liksom. Det var juste allegori sådär, att använda Rymdeman som fick vara med och åka saker, sedan var han ganska ansiktslös och identitetslös. Rymdemannen, liksom, han var bra att använda i vilka situationer som helst, liksom. Passar till allt. Smakar lika gott till pasta som till potatis, liksom, så jag använde honom rätt mycket. Sedan blev det ju sådär, jag vet inte.. Han har ju varit både socialfall och inte socialfall. Han har varit rätt mycket i olika saker. CP> Vad har du för skonummer? DK> 41 CP> Hur bildades er poporkester? DK> Du det var så här.. Vi gick i gymnasiet tillsammans allihop i Gävle, och så startade vi en rockabillyorkester, eller pornobilly kallade vi vår musikstil, och vi hette Handsome Hank and the Hookers. Och sedan så när vi hade spelat ett tag, så flyttade vi ifrån Gävle nästan allihop och hamnade i Uppsala, alla utom trummisen som hette Handsome Hank. Och då började jag skriva låtar, så började vi spela lite annorlunda, mer Doktor Kosmos artad musik. Så hette vi Doktor Kosmos, och sedan så ringde vi vår trummis Handsome Hank och frågade ifall han ville trumma med oss, och då ville han det, så var vi tillsammans allihop igen. Det är han som kallas för Henke, han som spelar trummor. CP> Hur vill du själv beskriva din musik? DK> Jaa.. Den är väl rätt trallig, trallvänlig. Det mesta av den i alla fall. Catchig, nästan absurt catchig. Jag tycker det i alla fall. Man lär sig låtarna snabbt. Sedan så är ju texterna jävligt viktiga, eller hur? Det är en stor del, liksom. Det kanske är den största delen, skulle vissa hävda. Även om jag hävdar att vi.. Alltså, även om musiken låter "dåligt" och sådär, så är det en lika viktig del av, liksom, konceptet.. Att den just låter som den gör. Så musiken är ju jävligt viktig. Även om det låter som om vi inte lägger ner så mycket energi på den, men det är kanske det som är själva idén, liksom. Om vi skulle göra det kanske det inte skulle bli samma sak. Om vi skulle göra låtar som ett popband popband, då skulle nog folk förväxla oss med en hel del andra svenskspråkiga band som vi inte har någonting gemensamt med, hmm, jag vet inte.. Pontus och Amerikanerna kanske? Eller.. Hardy Nilsson.. Vi skulle nog kunna hamna i samma påse, liksom. Fast nu gör vi ju inte det, jag vet inte vilken påse folk placerar oss i nu riktigt. Någon sorts lo-fi.. Från början var det ganska mycket barnprogramsartade melodier, nu har vi ju blivit rockigare, tycker vi själva. På senaste rockoperan tycker vi att vi rockar riktigt hårt, även om det kanske.. Allting är relativt. Om vi jämför oss då med hur vi lät förut. Men, jae, jag vet inte. Vispop kanske vi spelar. Trallig vispop. CP> Hur vill du beskriva den lite utstickande Cocktailplattan? DK> Casiotechno-easylistening. Easylistening har ju på något vis syfte att vara tapet, va. Ljudtapet, som bakrund, som cocktailmusik, va. Men visserligen så, Cocktail, skivan Cocktail, har ju drag av bakrundsmusik i sig. Den här lätta bossan och det här, men alltså, det finns ju ingen som inte lyssnar, som lystrar till, liksom, hajar till när man hör den, för den smälter ju inte in så, va. För att kunna göra musik som smälter in måste man vara otroligt jävla skicklig, och det är ju inte jag. Jag kan ju bara göra sånt som folk retar sig på i princip, liksom, eller som folk tycker.. hajar till liksom. Jag menar, easylistening - lättlyssnat, för definition då, det ska jag inte kalla Cocktail för egentligen, även om den har, liksom.. Den använder easylisteningmusikens attribut, så är det inte easylistening på riktigt, liksom. Tycker jag. CP> Senast lästa bok? DL> Jan Myrdal. Ett femtital samlade artiklar av Jan Myrdal, från femtiotalet. CP> Hur kändes det att jobba ihop med Friend? DK> Jodå, det kändes jättebra. Han är ju jätteduktig. Jag är väl mera originell än duktig. Tillsammans kanske vi skulle kunna få ihop någonting, tyckte skivbolagsdirektören på bolaget Dot, där vi gör grejer nu. Och sådär.. Och nu skall vi släppa en tolva, den 8:e Augusti, som jag tror att renodlade Doktor Kosmos-fans kommer att bli lite.. Hmm.. Men det är ju halva grejen att göra folk besvikna. Jag menar, det är så lustigt att.. Jag har ju väldigt mycket olika grupper av fans.. Det finns de som gillar de svenska plattorna, och som bara tycker att Cocktail är jättetråkig. Sedan finns det dem som gillar Cocktail, som verkligen ÄLSKAR Cocktail, och som inte fattat.. Och de HATAR oftast de svenska plattorna, de tycker de är skitdåliga. Och sådär. Och sedan, det här technoprojektet då, det är ytterligare en gren på trädet Doktor Kosmos, liksom. Och det finns folk som kommer att tycka att det är jättebra, som inte tycker att någonting annat som jag gjort är bra, för det är inte samma lo-fi stuk på det, liksom.. Utan det är ju faktiskt bra på riktigt, om man säger.. Och det kommer nog sätta myror i huvudet på folk - "vad fan är det här?". Men jag vet inte.. Vi kommer ju igen, vi kör ju alltså mer svenska plattor och så där, så.. de får vänta och vara lite tålmodiga. Men du visst, det är ju inte så jävla mycket av det som man har lärt känna som Doktor Kosmos i technon med Friend, det är ju inte det. Jag kanske skulle vilja att det var lite mer, vi får se hur det blir i framtiden. Men jag tycker ju att det blir skitbra, Magnus är ju otroligt jävla duktig. Det är kul att jobba med en sådan kille som har så kort avstånd mellan idé och ljud, va, han är så flink med datorer och synthar så att det.. han kan ju förverkliga sina audiella fantasier väldigt kvick, sådär. Det är jävligt kul att jobba med en sådan kille. CP> Du rockade på ordentligt på Hultsfredsfestivalen! (Friend och Doktor Kosmos första livespelning /red. anm.) DK> Där var ju några tjejer som stod längst fram och skrek efter "Blåvita Flingor", faktiskt. Det var några som hade en skylt också ute på campingen också tror jag, som det stod Doktor Kosmos på. Jag tror inte att de ville höra Friend och Doktor Kosmos-låtar. Men det är smällar man får ta när man inte vill fastna i en form, utan gör en egen sak hela tiden. Då får man liksom vara beredd på att göra folk besvikna. Det är ju för fan.. Det gör ju Neil Young också, utan vidare jämförelse.. CP> Favoritfärg? DK> Jadu.. Det måste ju vara vit. CP> Är låtar som "Det Sociala Arvet" och "Cash is King" en spark mot punkmusiken? Vad tycker du om "seriös" politisk musik över huvud taget? DK> Jag vet inte, hör du.. Jag kan inte svara på det. Alltså, jag skulle inte vilja kalla mej för någon slags jävla.. Vi är ju liksom ingen jävla Hassanironi, liksom. Absolut inte. Nej men, fan, alltså, jag.. Vad skall jag säga. Samtidigt som jag är medveten om att det kan uppfattas lite lustigt, va, när man är så där rättfram och.. Jag har liksom egentligen bara.. Jag har egentligen bara gjort låtar som man gjorde dem på 70-talet. Jag menar, lyssna på liksom.. Ja, de värsta avarterna av progg, liksom. När jag säger värsta, så menar jag liksom mesta proggiga grejerna. De är inte långt ifrån den naivitet som är i de låtarna som jag gör, liksom. Jag har bara, liksom, bara lånat uttrycket, samtidigt som jag är medveten om att det ÄR naivt och att man KAN flina åt det. Jag är inte dummare än så, jag lever 1997, liksom.. Jag vet ju vad man flinar åt liksom. Men jag presenterar det rakt upp och ner, och liksom försöker.. Jag.. Till exempel så brukar jag tänka på att inte le när jag sjunger. Det är liksom en liten ingridiens som jag brukar tänka på, för att.. Vi är inget jävla plojband, liksom så.. Jag vill inte att det skall vara det. Och jag står för allting som jag sjunger om, liksom. Även om att jag vet att jag presenterar det på ett sätt som kan uppfattas som lite lustigt. Kanske just för att det är så jävla rättframt, liksom. Det är möjligt. CP> Så du ser alltså med respekt på, ja säg.. proggrörelsen? DK> Ja, absolut. Med största respekt. För jag menar, har man den.. Jag kan säga att jag ser med samma respekt på proggrörelsen som jag ser på 14-åriga punkare i Sverige idag, liksom. Som hävdar sina ideal med sådan frenesi, och som liksom inte har någon distans till det.. Nu är jag nästan för gammal, och har läst så många poäng på universitetet, för att liksom.. Det känns litegrann som att man härmar, och det tycker jag är tråkigt, för jag vill gärna hitta tillbaks till min.. till liksom, någon slags urnaiv syn på tillvaron, liksom.. Att "bara den socialistiska revolutionen kommer så blir det bra", liksom, och sådär. Jag vill gärna vara så, men jag har ganska svårt för det, liksom, men.. Jag kan åtminstonde behålla min konst intakt liksom, ifrån.. Ifrån.. Att den är som mina ideal, att jag skulle.. Som jag vilja.. Som jag skulle vilja att mina ideal är. Äh, fan vad konstigt det här blev, men.. Äh, det är så jävla svårt att förklara med.. Det.. Det handlar om liksom.. Det handlar om olika nivåer, samma upplevelse-.. Äh, jag vet inte, fattar du någonting av vad jag menar? CP> Ja, jag tror jag förstår. Nästa fråga: är sången om "Le Petit Communiste" självbiografisk? DK> Ja, det är den. Det är den i högsta grad. CP> Är du kommunist? DK> Hmm.. Njaeaa, alltså jag är, ja.. Jag får väl säga att jag är, att jag är.. Alltså kommunismen är ju liksom ingen, det är ingen samhällsmodell som jag jobbar efter att man ska förverkliga, utan det är mera en utopi som får kännas som ett rättesnöre. Det är mer religion, liksom. Det är mera den här solidaritetstanken som jag vill hämta ifrån kommunismen, liksom. Och kanske inte samhällsbyggartanken, som jag kan tycka är lite väl centralistisk. Att det ska.. Det är EU-tanken nästan, va. Att man skall samla allt under en och samma byråkrati. Då är jag nog mera syndikalist än kommunist, i och för sig, va.. Men kommunism.. Alltså, varför gjorde jag en sång, eller "Le petit Communist", det är för att det är en.. Det är bara en bra bild, jag kunde lika gärna säga att jag är kristen, va. Fast nu är jag ju inte kristen, av liksom.. För att jag inte är speciellt vidskeplig. Men liksom, därför väljer jag kommunismen som min, liksom.. min godhetsideologi, mitt rättesnöre, liksom. Min jämlikhetstanke, att alla är lika värda och alla är värda rättvisa liksom, och alla är värda att älska, liksom. Både boy, girl, poor, rich och artist och worker, liksom. Så till vida är jag kommunist i hjärtat, liksom, någon sort emotionell kommunist kan man säga. CP> Har du något husdjur? DK> Nej. CP> Finns det några planer på att göra en sång om "Killarna"? DK> Hahaha! Ja, jo.. I och för sig, dom.. när du säger det så, så kommer jag på att det figurerar ett gäng "killar" på rockoperan Stjärn-Jerry också, i låten "Slåss". Killar med bara överkroppar. Så det har vi redan gjort en låt om. Men visst, jag kan göra en låt om killar. Jag vet inte.. Varför jag gjorde.. Eh, alltså.. ja, det var en bra fråga. För att, låten "Tjejerna" handlar ju liksom om klassattribut, sådär, vad är det som gör att man, att man är.. Alltså det är de yttre tecknen på vilken klass man tillhör, och sådär. Och.. Jag vet inte.. På något sätt så känns det som att det är tydligare hos tjejer, jag vet inte varför. Men det var jävligt lätt att hitta de där sakerna i alla fall, hos tjejerna. Som gör dem till första, andra eller tredje "gradens" tjej, liksom. Jag tror inte det är lika lätt hos killar, jag vet inte varför. Eller också om man skulle sitta och fundera på det kanske det inte skulle vara så svårt, jag vet inte. CP> Det har skrivits om dig att "han kan göra bra politisk pop om han bara VILL"..? DK> De menar alltså att jag gör det för sällan? Att jag bara ska göra det? Hmm, ja.. Jag känner ju liksom på något vis att det blir jävligt monotomt då. Jag tycker ju att det bästa är om man liksom "slänger in" det - "hoppsan!". Om man vet vad man får - "nu skall jag köpa en politisk platta, och det är bara politiska texter, och det är bara politiska låtar, och det är vänster, och det är bara som jag tycker, nu knäpper vi på play, bra, nu får jag alla mina åsikter bekräftade, bra, nu har jag lyssnat på den skivan, tack och hej".. Det är jävligt ospännande. CP> Är du vegetarian? DK> Näe, det är jag inte. CP> Vad har du för favoritsynth? DK> Jao, jag vet inte.. Antingen en Casio SA-21, eller Yamaha.. Jag har glömt serienummret där. Ah, eftersom jag bara kommer på ett namn så blir det Casio SA-21. CP> Vad tycker du om analoga synthar? DK> Jo, de är roliga. Fast överskattade.. Och det är en hype utan dess like. Det är, jag menar.. Det är väl skojigt och sådär, men den är ju inte värd de pengarna som folk begär för analoga synthar, och jag menar, hittar du en skitsynth som, bara den fungerar så ska de ju ha tjugotusen för den. Och det är löjligt. Jag menar, jag tycker de tidiga åttiotals-.. Eller mitten av åttiotalet, 85-86, de leksakssyntharna som kom då, de är underskattade alltså. Det finns mycket, mycket bra ljud. Det är det här ultraplastiga, som inte går att återskapa nästan någon annanstans. Det gillar jag varmt. I och för sig, nu säger jag det, och om två år är det världens hype kring dem också, då tycker jag det är fånigt, men jag vet inte.. De har någonting. Precis som man har upptäckt de analoga syntharna - liksom som värde.. Som kultföremål sådär, och deras ljud tycker man ju är väldigt speciella och liksom.. Varma och analoga just, liksom. Väldigt odigitala, till skillnad från det som kom direkt efteråt, då. Fast jag tycker det är jävligt charmigt det också, med det som kom direkt efteråt, som är så jävla plastigt.. Det är så.. Hyperplastigt! Det är något slags över-plast. Jag vet inte riktigt vad för material det blir då, men det är mer än plast alltså. Det är nästan religiöst. Det är lite fantastiskt. Syntharna som man gör idag, det är ju så jävla bra ljud på dem, så att det är, det är liksom.. Det är tråkigt. De kan ju nästan låta som analoga synthar. Om man vill. Och jag tycker, alltså.. obegränsningen är tråkig. När det inte finns några begränsningar, som det nästan inte finns idag faktiskt, när man gör elektronisk musik. Du kan ju få det att låta hur fan du vill. Du kan ju lura vem som helst att det är en stråkkvartett, liksom. Det går ju faktiskt. Så då är det på något vis.. Då är det tråkigt. Det är så jag tänkte när jag gjorde Cocktail, liksom.. Att begränsa mej. Då kan det bli.. Då får man verkligen kämpa, då kan det bli stor konst, liksom. När man får kämpa inom hagen, liksom. CP> Skönheten ligger i begränsningen? DK> Ja, på något sätt. Eller kanske så här, som Goethe sa, tror jag: "I begränsningen visar sig mästaren". Där får man verkligen visa färg, liksom. Vad man kan. Har man obegränsade möjligheter, då är det ingen match liksom. Jag menar, poeter och sådär, om vi skall ta litteraturen som parallellexempel, de har ju alltid i alla tider jobbat med begränsningar liksom. Som, ta alla versmått som de hittar på, och sådär va. Det är ju en begränsning. Just för att man vill liksom, man vill ju ha någonting att stångas med va, det blir bättre då. På samma sätt vill jag stångas med de små, små, SMÅ syntharna och FÖRSÖKA klämma ut någon musik ur dem, va. Jag tror ju att det blir jävligt bra. CP> Har du någon relation till den gamla speldatorn Commodore 64? DK> Nae, det har jag faktiskt inte. Annat än att jag känner en kille som gör musik på den, med det samplingsprogram som finns i den på något sätt. Det är rätt tuff musik. CP> Det är kanske något till nästa platta? DK> Jomen absolut! Jo, men det kanske man skulle satsa på.. Jomen, jag har faktiskt funderat på det. Får se om det blir verklighet. CP> Vad tycker du om tidelag? DK> Det tycker jag verkar äckligt. CP> Har du någon relation till talet 28? DK> Det rimmar på tjotta, som är toalett. CP> Vilka låtar har du producerat videos till? DK> Till Holiday. Får se nu.. Jo, det är bara Holiday. Jag hade hjälp av en kille som heter Henry Moore, ett framtida stjärnskott inom musikvideomakandet. CP> Dör Stjärn-Jerry i slutet av rockoperan? DK> Det tänker jag inte svara på. CP> Om Doktor Kosmos skulle ha varit en bil, vilken bil skulle han ha varit då? DK> En Toyota Corolla. CP> Vad har du för idoler? DK> Hmm.. Alltså, egentligen så borde jag ju kunna säga det väldigt fort, eftersom den frågan brukar dyka upp när man gör intervjuer, men faktiskt så kan jag inte komma på några idoler den här gången heller. Men, det är klart jag har idoler.. Fast det blir.. Man är alltid så försiktig när man säger vilka idoler man har, för då dras det slutsatser: "Jaha, är han din idol? Men då vill du låta som han alltså? Men jag som alltid har trott att..", och så där.. Men man vill ju inte kopiera sina idoler. Utan man har ju dem bara som en slags inspirationskälla, det behöver inte alls märkas i det man gör själv. Men en idol som jag har, som jag tycker gör jävligt bra låtar, det är Kjell Höglund. CP> Vilka av hans låtar tycker du är bäst? DK> Jao.. jag vet inte. Det får nästan bli allihop nästan hämtade från best of plattan. Jag tycker att.. Ja, såklart, eftersom "Dagen" är nästan en rip-off, så säger jag väl att "Man vänjer sig" är jävligt bra, såklart. Det känns lite som ett "vanligt val". Ett mer ovanligt skulle vara.. Hmm.. CP> ..Häxprocess? DK> Ja, den är bra. Den är bra. Jo, den är jävligt bra. Sedan tycker jag väl att Genesarets Sjö är bra. Jag begriper inte riktigt varför. Ärligt talat så.. Jag begriper inte alltid vad han menar med sina texter. Men det tycker jag är helt oväsentligt, egentligen. Han har ett jävla juste uttryck. Ett äkta uttryck. Han sjunger lite taskigt, och spelar gitarr lite taskigt. De gånger jag sett honom live har han varit likadan, liksom. han är lite småfumlig sådär.. Jag tycker det är jävligt ärligt på något vis. Han verkar inte komplettera med det, utan han verkar vara sådan. Han verkar vara en ganska blyg person. Sympatisk. Det är väl en svensk idol. Jag vet inte, vad kan jag ha för mer för utländska.. Plastic Bertrand är en Belgisk sångare, som jag tycker gör jävligt juste låtar. Och sådär.. Han har.. Han liksom.. Han gör "rock'n'roll" , han har till och med en låt som heter Rock'n'Roll. CP> ..liksom Daft Punk! DK> Jaa. Alltså, alla franskspråkiga rockare har ju någonting artificiellt över sig. Det är.. De FÖRSÖKER göra rock, men de lyckas ju inte liksom med det riktigt. Det tycker jag är jävligt juste. Det är alltså det.. Det tycker jag att Doktor Kosmos, där har ju Doktor Kosmos hämtat mycket inspiration ifrån. Speciellt då på rockoperan Stjärn-Jerry. Vi gör ju rock, men vi gör ju inte.. Vi spelar ju inte på samma vilkor som dom andra rockarna, liksom. Utan vi gör ju rock SOM OM DET VORE rock. Och det tycker jag är ett jävligt juste perspektiv, när man står i det hörnet av rockrummet. CP> Lee Dorsey? DK> Ja, han är bra. Han har gjort många bra låtar. Vår låt "Böghockeyns Dag" är ju i princip, i alla fall från början, en cover på hans låt "Ya-Ya".