ur boken: BROTT OCH STRAFF I 1700-TALETS VÄSTERGÖTLAND DEL 1. BARNAMORD OCH TIDELAG av: Carl-Martin Bergstrand ------------------------------------------------------------------------------- Det hände i Sätila församling 1748. Ej alltid var det ko eller sto, som frestade kärlekskranka pojkar, det får man veta genom mål 20 vid Marks härads ting i september 1748. Vi läser: Kronolänsman Johan Patrik Skoog har instämt detta mål, som av TR togs i behörigt övervägande och alldenstund drängen Oluf Svensson, som väl ännu icke begått Herrans heliga nattvard men dock till laga ålder är kommen, frivilligt både utom och inför rätta tillstått och bekänt, det han ej allenast vid sistlidne skörde- tid haft tidelag med en röd ko, som stångat bägge hornen av sig, Pär Hansson i Bua och Sätila socken tillhörig, under der hon för varma skull vid middagstiden stått uti en igenom dess ängehage löpande men av vatten uttorkad bäck, utan ock, sedan han kommit att för rätta ställas, vidgått att han förut och under det han i år gått vall med fältväbeln herr Carl Björnbergs getter, samma styggelse med en honom tillhörig stor get två eller tre gånger bedrivit, och i vilken förra berättelse hustrun Kierstin Biörnsdotter med sitt edeliga vittnesmål bestyrkt, fördenskull till följe av Rättegångsbalkens 17.kap.36 § samt Missg:bls 10.kap. 1. § prövar TR skäligt det bör han Oluf Svensson för denna dess begångna grova synd och missgärning halshuggas och i båle brännas, varde ock samma djur tilli- ka dödade och brände, vilket Kungl. Göta hovrätts vidare högrättvisa omprövande i djupaste ödmjukhet underställt varder, kommandes Oluf S:n emellertid av av- föras till fästningen Ny Elfsborg och därstädes så länge uti häkte förbliva tills högbemälta Kungl. Hovrätts utslag utfalla kan. -------------------------------------------------------------------------------- En alla tiders tidelagare från Böne Vid Redvägs härads sommarting i Timmelhed i maj 1752 rannsakades en man vid namn Anders Andersson på Storegårds ryttaretorp, som vid förhör inför kyrkoherden mag. Gudemius i Böne bekänt att han haft fullt uppsåt att bedriva tidelag med en ko. Efter någon stunds bearbetande i länsmannens närvaro hade han även förmåtts att erkänna att han fyra gånger förut bedrivit fullkomligt tidelag med samma ko, som skall tillhöra pastorskan Margareta Bonea i Hällunda. Jämväl erkänner den anklage att han för 15 år sedan då han tjänte hos Nils Lun- dahl i Möne i Ås härad samma grova synd förövat med ett sto, varför kronorätta- ren Gunnar Nilsson låtit avföra denne syndaren till nu påstående ting, berät- tandes vice befallningsman Olof Nordström att mag. Gudemius och skräddaren Anders Hulten, som skola kunna giva någon upplysning, hava även uppå kallellse sig infunnit att härvid höras. Fördenskull, sedan allmogen var utvist, företog sig Rätten inom slutna dörrar denna rannsakning och lät först herr magister Gudemius inkomma, som gjorde den berättelse, att skräddaren Anders Hulten den 27 april kom till honom och uppenbarade att två dagar förut eller den 25 april bittida om morgonen, då Anders var hos pastorskan Bonea att med oxarna köra upp jorden, fann Hulten honom uti fähuset, där Anders var i begrepp att föröva tide- lagssynden med en ko men av Hultens hostande blev hindrad att fullborda gärnin- gen. I anseende till vilket angivande herr magistern lät för sig komma denne syndare, som i Hultens närvaro efter tjänlig föreställning bekände att han hade fullt uppsåt att bedriva tidelag. Ytterligare under det Anders suttit här i fängelse har herr mag. besökt honom och jämte andra nödige föreställningar sökt uppmuntra honom till att bliva san- ningen och icke betunga sitt samvete med sina synders förtigande utan såväl för honom som inför rätta göra konnoga, har Anders bekänt att han övat denna grova synden uti 18 års tid på många ställen varest han varit, samt att ej många sto i Böne socken äro honom frie och utnämnt några såsom tvenne sto hos Per Mattson, två hos corporalen Sundberg, ett hos pastorskan Bonea, ett hos ryttaren Åhwall med flere, som han ej så noga kan minnas men synden närmare lärer inför Rätten bekänna. Därpå inkallades skräddaren Hulten, som angivit målet hos kyrkoherden, berättandes att den 23 april klockan 6 om morgonen skulle han gå ut att efterse om Anders upptagit oxarna att köra åkern, men som han ej fann honom ute, gick han till fähuset och fann dörren vara stängd, men ovantill en öppning, därigenom han såg att Anders stod hos ena kon, som låg, vilken han med fingrarna pelade bak under svansen men fick ej henne upp. Därpå gick han till den näst intill liggande kon och på samma sätt sig betedde, varav kon uppstod och träckte, där- efter Anders ställde sig bak kon och bar sig så till som han ville försynda sig och tryckte sig intill kon, men om han verkligen fullbordade synden eller hade sin hemliga lem uti kon kunde han intet se, ty Anders vände ryggen till dörren där Hulten stod, av vilket syndiga företag H blev så förskräckt och häpen att han fick helt ont och kunde icke ett ord tala utan kom till att hosta, varav Anders ej blev honom varse men gick ifrån kon samt tog till oket och lade på oxarna. Emellertid förfogade sig Hulten upp i gården samt den 27 eller andra dagen därefter gav sådant an hos herr kyrkoherden, som straxt därpå i Hultens övervaro lät sig förekomma denne syndaren, vilken efter några föreställingar bekände att han haft fullt uppsåt att föröva tidelag. TR lät utur arresten hämta och för sig kalla syndaren Anders A:n, som säger sig vara 40 år gammal, född här i Timmelheds socken och Yttre Wång, fadern Anders Wång ännu lever och sitter inhyses i en liten stufwa i Wång. Anders bekänner att han i 18 års tid förövat den vederstyggliga synden nämligen sedan år 1734, då han tjänte hos numera avlidne Anders Eriksson på Stommen i Yttre Wång bedrev han tidelag första gången med en sin husbonde tillhörig röd ko ute på marken vid höstetiden, sägande på tillfrågan att kon låg och han lade sig bredvid och under det han ville öva synden med henne, stod hon upp, därefter gärningen fullborda- des emedan hon stod stilla och var ej högre än han kunde räcka till. Flere gån- ger hade han ej med den kon att beställa. 2. Året därpå eller 1735 kom han i tjänst hos Per Olufsson i Wäby och Ås härad, där han bedrev samma styggelse åtta gånger med en rödrygget ko och tre eller fyra gånger med ett rödbrunt sto, vilka kreatur tillhörde husbonden Per Olufs- son. Med kon skedde det i fähuset och med stoet i stallen, vilket sto han ej kunde räcka på golvet utan steg på spiltet och fullbordade synden, säger ock att ingen blev varse hans förehavande och vet ej om samma kreatur leva, men stoet blev sålt till ryttaresto i Habo. 3. År 1736 tog han tjänst hos nu avlidne Bengt i Östergården, Räfwike, Ås härad, varest han fullbordade tidelagssynden med Bengts svarta ko tre eller fyra gånger och med dess ryggeta ko likaledes, vilka kreatur voro små att han kunde föröva styggelsen med bägge utan att stå på något. Vet ej om samma kreatur ännu leva. 4. År 1737 kom han i tjänst hos nu avlidne änkan Eva i Bohlstorp, Ås härad och Möne socken, och under sin tjänstetid bedrev synden med änkans bägge grå sto, vet ej så noga huru ofta med vardera men menar det skedde fyra gånger. Har sig ej heller bekant om stona leva. Uppå tillfrågan säger att änkans son Swen var vid samma tid hemma hos henne och nu bor i Lillegården Vånga, Ås härad, men Swen blev ingen gång varse Anders ogudaktiga uppförande, som skedde i stallen och stoen voro små, att han räckte till utan att stiga på något. 5. Därefter begav han sig i tjänst år 1738 hos förre uppbördsskrivaren Nils Lun- dahl på Yttergården i Möne och på samma sätt förövade synden med ett sotet och ett grått sto, några gånger med vardera, vet ej om stoen leva men ingen blev varse. 6. Därefter eller 1739 tjänte han hos Lars Svensson i Håkagården Hof i samma hä- rad, som ännu lever, och där bedrev han synden med Lars Svensson tillhöriga tvenne röda sto åtta gånger med det ena och fem gånger med det andra uti stal- len, jämväl med Lars Svenssons gårdbos Lars Mårtenssons skäcketa sto under gång ute på marken. Lars M:n har sedermera flyttat till Mastunga i Wings socken. Det påföljande året 1740 trädde han i tjänst hos numera avlidne kyrkoherden tillhörigt rödbläset sto, vilket var nog stort och därföre ställde han sig på tröskeln i stallet och fullbordade gärningen, varande samma sto redan dött. 8. År 1741 tog han tjänst hos nu avledne Jon Svensson i Nöre och Timmelheds socken och gifte sig där med Jons dotter Merta Jonsdotter samt under äktenskapet bedrev tidelagssynden med ett skäcket sto, som nu är dött. 9. År 1743 flytte han till Smula här i häradet och Smula socken där han bedrev åter synden tre gånger med sitt eget svarta sto, som han sedermera försålde till bonden Lars Persson i Skattegården Bredene i Frökings härad. 10. År 1745 avflötte han därifrån till Storegårds ryttaretorp i Böne, där han alltsedan suttit och städse bedrivit den vederstyggliga tidelagssynden med mån- ga kreatur såsom: 11. Med corporalen Lars Sundbergs tvenne sto, det ena rödbrunt och det andra svart, fyra gånger med det förra och tvenne gånger med senare, av vilka sto corporalen har ännu kvar det rödbruna, men det svarta bortbytte han för två år sedan till Johan Nilsson i Nolgården Öja. Säger uppå tillfrågan att synden be- drevs alla gångerna uti stallet men en enda gång vid vårtiden innevarande år uti Böne Ödegårds hage med det rödbruna sto, som då stod för harven. Kan ej så noga minnas åt eller tid, då synden de förra gångerna övades. 12. Med två Pär Mattson i Böne tillhöriga sto och en ko, det ena stoet är rött till färgen och det andra svartbrunt samt kon hjälmig, tre gånger med vardera sto ute på marken och en gång med kon inne i fähuset sent om aftonen sistledne vinter, så att han ej så noga kan veta hennes färg emedan det var mörkt, men stod i tredje båsen på högra handen i fähuset. Vilka trenne kreatur ännu leva och äro kvar hos Pär Mattsson. 13. Med änkan Elins i Ödegården Böne svartbruna sto tvenne gånger, förste gången år 1750 vid bärgningstiden, då han fick låna samma sto att därmed köra hem sitt hö, och bedrevs synden under det stoet stod för vagnen, men andra gången sist- lidet år emot hösten uti hagen, där han band stoet vid ledet och fullbordade den vederstyggliga gärningen. Stoet har änkan kvar. 14. Med änkan Britas i Arfwidsgården Böne tillhöriga grå sto har han ofta övat samma synd men kan icke minnas huru ofta eller vad tid det skett, mera än sista gången förlidet år vid skördetiden på en svedja i skogen emellan prästegårdens gärde och sitt torp, sägande uppå tillfrågan att de förra gångerna även skedde uti skogen, läggandes ock därtill att åren 1747 och 1748 har han samma veder- styggliga synd förövat med ett berörda änka tillhörigt svart sto, vilket hon sedermera för tre år sedan försålt på Ulricehamns marknad, men det grå stoet har hon ännu i behåll. 15. Med Erik i Backegården tillhörigt brunt sto fyra gånger bedrivit synden, nämligen första gången vid höstetid 1750, andra gången sommaren sistlidet år och sista gången sistlidne höst, han lånte stoet att harva med, vilket sto ännu är kvar. 17. Med änkans Ingrid Pärsdotters i Hyared bruna sto fem gånger bedrivit synden nämligen fyra gånger vid vårtiden förlidet år uti stallet, då han var på arbete hos änkan, och sista gången nästlidne vinter ute på marken emellan Hyared och Långåsen under det han hade stoet för släden, vilket sto änkan ännu har i behåll. 19. Med ett rödfläcket sto som tillhörer ryttaren Bengt Åwall i Äspås, Böne soc- ken, har Anders två gånger övat synden nämligen första gången för tre år sedan under vägen till Åråsa kvarn då han for ryttarens ärende och andra gången år 1750 om våren på Äspåsa gärde. Stoet har ryttaren ännu kvar. 20. Med fru änkepastorskan Margareta Boneas i Hällunda bruna sto har Anders för- övat synden två gånger, första gången på vintern förlidet år uti Gäddebäcks hage och andra gången sist på vintern vid Liareds kvarn om nattetid, då han hade stoet med sig från kvarnen, vilket sto pastorskan ännu har kvar. Likaledes med en svartspättet ko, som stod hos fru pastorskan på foder men tillhörde Jonas Nilsson på Ryet, med vilken ko synden fyra gånger förövades i fähuset sistlidne vårtid under det tidelagaren var på arbete hos fru pastorskan, och har skrädda- ren Anders Hulten siste gången kommit över honom, så att synden då ej blev full- bordad. 21. Bekänner att han för två år sedan förövat synden uti skogen med tvenne svar- ta och ett grått sto utan att veta vem som de två svarta tillhörde men det grå, som är sedan dött, var Pär i Krutbrännaregården Nöre tillhörigt. 22. Vidare påminner sig att han bedrivit synden vid vårtiden sistlidne med ett ryttaren Anders Dahlgren i Åfärd tillhörigt svart sto, en enda gång i stallet under den tid han arbetade hos ryttaren och högg ved, vilket sto ännu lever. 23. Jämväl för fyra år sedan två gånger bedrivit med ett Anders i Slättås i Da- lums socken tillhörigt sto uti skogen samt en gång med samma sto även i skogen. TR frågade Anders, om han själv har några kreatur. Svarar att han har två kor. Frågades om han ej övat den vederstyggliga synden med samma kor. Svarade: Nej. Frågades om han aldrig hos sig funnit någon ånger eller ruelse över sina synder. Sade att han väl ofta funnit det han gjort illa och satt sig i sinnet den ena tid efter den andra att avstå med sådan synd, men den onde anden har städse dri- vit honom att därmed fortsätta. Frågades om han ofta besökt Guds hus och åtnju- tit Herrens högvärdiga nattvard. Sade att han aldrig försummat predikan och någ- ra gånger om året fått Herrens nattvard. Frågades om han vid sådana tillfällen icke fått styng i sitt hjärta eller kommit i samvetskval över sin synd. Svarar: Jo, men så snart han kommit ut ur Guds hus har han icke kunnat avhålla sig där- ifrån. Herr kyrkoherden Gudhemius berättade att tidelagaren är försvarligen kunnig i kristendomen och att han vissa tider på året begått Herrens nattvard samt säl- lan eller aldrig försummat gudstjänsten, så att prästerskapet i församlingen al- dra minst förmodat att denne tidelagaren skolat bedrivit så länge och så grov synd, i synnerhet som han uti psalmer och lovsånger vid gudstjänsten haft näs- tan högsta ljudet. TR frågade Anders om han nu känner hjärtans ånger och ruelse över sina synder. Svarar att hans hjärta är så bedrövat att han ingen ro har varken natt eller dag utan önskar allena att kunna rätt begråta sina synder och hos sin frälsare få syndernas förlåtelse samt är nöjd att lida det straff här på jorden, som han förtjänt. Frågades vad som första gången brakte och förledde honom till denna synd, och om han aldrig gått vall med kreatur. Sade att han då var tio år gammal, kom han ifrån sin fader till Sven i Ljunga, Gäsenes härad, varest han en sommar gick vall med getter, men den tiden icke övade någon gång synden, ej heller hade nå- gon sådan ond tanke förrän han kom till Anders Eriksson i Yttre Wång där han första gången bedrev synden. Frågades huru många barn han har med sin hustru. Sade att han haft fyra och tre leva ännu. Frågades om han levat med sin hustru i sämja, enighet och kärlek och om hon någon gång förnekat honom lovligt omgänge. Sade att hon aldrig honom så- dant nekat så ofta han velat, men i övrigt hava de stundom levat i sämja och stundom i oenighet. TR lät inkalla Anders hustru Merta Jonsdotter, som berättar sig vara 43 år gam- mal och har nu i tio år varit gift med denne sin man samt med honom sammanavlat fyra barn varav ett är dött men tre leva, varandes det äldsta nio år gammalt, säger sig på tillfrågan att hennes man stundom varit from och stundom varit svår emot henne, har likväl aldrig mer än en gång slagit henne, som härflöt av någon ordkastning dem emellan. Frågades om hennes man varit mycket begiven att älska henne och om hon någonsin nekat honom att öva äktenskaps omgänge. Svarade att han nog varit därtill begiven och att hon aldrig nekat eller vägrat honom sin åstundan. Frågades om hon aldrig förstått att dess man haft att beställa med oskäliga kreatur. Svar: Nej, aldrig något tecken därtill. Jonas Nilssons på Ryet hustru Ingierd Jonasdotter efter anmälan framkom och be- rättade, att sedan hon fick förnimma att den ko, som stod hos fru pastorskan Bo- nea var bedriven med av tidelagaren, så har hon släppt samma kon ut på marken och icke vidare sig av henne vill gagna, men anhåller om ersättning så vida tillgång skulle finnas. Pär Mattisson i Böne påstår att njuta ersättning ifall dess kreatur, två ston och en ko, skulle utgå. TR tillsade såväl hustru Ingierd som Pär Mattisson att ej föryttra eller eljest låta förkomma de kreatur med vilka Anders övat tidelag. Följande dag hämtades tidelagaren utur fångehuset. Han bekände nu att han bedri- vit synden med sin egen ko, brunhjälmig till färgen, som han slaktade sistlidne höst, med vilken han tvenne gånger synden övat. Tidelagarens fader Anders Andersson säger att han är 65 år gammal, har aldrig förrän nu med nog sorg och ängslan förstått att dess son förövat eller haft upp- såt bedriva sådan synd, men uti dess ungdomsår var han alltid gensträvig och ville icke lyda sin fader utan årligen flytte tjänst ifrån en till annan, så att han ej kunde bliva på något ställe över året. Med målet gjordes uppskov till nästa ting, då fler vittnen skulle förhöras. Till dess skulle Anders hållas i fängsligt förvar i Ny Elfsborgs kronofängelse. I min bok Fångar på Nya Elfsborg under 1700-talet har jag på sidorna 45-47 med- delat åtskilligt ur protokollet över Ås härads vinterting 1753 om rannsakningen över Anders A:son Westgöte liksom den dom, som där fälldes över honom. Han döm- des givetvis till halshuggning. Och i Böne församlings kyrkobok berättas: År 1753 den 18 juli blev tidelagaren Anders A:son Westgöte med sju kreatur, sex sto och en ko, på avrättsplatsen Knallen halshuggen och bränd, då han var 40 år gammal, några år bott här i församlingen på Storegårds ryttaretorp i Böne och efter egen bekännelse brukat tidelag med vid pass femtio kreatur i Åhs och Red- vägs härader.